Varje barns längtan är nog att få känna sig älskad, trygg och veta att man tillhör någon. Tyvärr är världen inte perfekt och många människor vet hur det är att sakna detta. Själv är jag är född i Hongkong och blev adopterad av finlandssvenska föräldrar när jag var 4 år gammal. Det här är min story.
I många år förnekade jag varifrån jag kom, medan jag försökte passa in och både vara och känna som de andra runt omkring mig. Det gick inte bra. Redan vid 8-års åldern hade jag existentiella kriser, tänkte mycket på döden och kände mig helt tom inuti. Jag funderade ofta på ifall någon skulle märka om jag försvann. Men, jag hade ju en familj, precis som alla andra, så varför var jag inte bekymmerslös som dem? Så småningom förtryckte jag allt, glömde smärtan och gick vidare. Trodde jag.
Som 17-åring började väggarna spricka och jag förstod först inte ens att det hade med mina trauman från tidig ålder att göra med. Jag gick in i en djup depression som jag försökte dölja så väl det gick. Jag kände att ifall jag inte själv riktigt förstod vad som hände, hur skulle någon annan då kunna göra det? Depressionen utvecklades till självdestruktivitet och det kunde knappast ha blivit mörkare än så.
Oönskad — det kanske är det adjektiv som närmast beskriver hur jag kände. För om inte mina biologiska föräldrar ville ha mig, varför skulle någon annan vilja ha mig? Vad är ens den där ”kärleken” som alla talar om? Jag kände så mycket skuld över att jag längtade efter och tänkte så mycket på någon annan än mina adoptivföräldrar. Jag försökte dela mina tankar och svårigheter med några vänner, men eftersom de inte hade liknande erfarenhet så blev svaret alltid ”men tänk om du hade blivit kvar i Hongkong!” eller ”var glad att du har så fina adoptivföräldrar!”.
Helt oväntat blir jag en dag bekant med en helt främmande person. Hon delade inte min erfarenhet, kom från en närmast perfekt familj, men hon såg mig. Hon blev min räddning. Hon tvivlade inte på vad jag kände och förnekade inte att jag hade det svårt. Hon gjorde egentligen ingenting annat än bara fanns till, och det var då jag självmant kunde börja nysta upp trasslet från mitt förflutna.
Jag började skriva en ”Livsdagbok” med hjälp av vad, så gott det gick, kunde beskriva allt jag kände, alla hemska bilder i mitt huvud, och även ”tala” med mina föräldrar. Som fyraåring, då adoptionen skedde, hade jag redan hunnit vara ensam i många år och skapat många missuppfattningar om världen. Nu, med hjälp av livsdagboken, hade jag äntligen hittat ett verktyg att bearbeta mina upplevelser, ett verktyg som alltid lyssnade och aldrig dömde.
Trots detta, var det värsta att mitt liv nu upptogs fullständigt av dessa tankeprocesser. Döden blev så pass påtaglig att jag började uppleva att jag gick igenom min biologiska mammas död. Det hände om och om igen, flera gånger i veckan under flera års tid. Sorgen blev så stor att jag började få psykiska svårigheter och problem med att klara av vardagen. Allt det som jag borde ha bearbetat som liten — det kom tillbaka och ändrade den en gång glada och rätt sociala personen till något hemlighetsfullt och tillbakadraget.
Nu har det gått 13 år sen jag började bearbeta allt, och jag har haft mycket tid att på egen hand och med andra bearbeta sorgen. Jag har många gånger blivit förfrågad om det inte vore bättre att uppsöka mina “riktiga” föräldrar, men jag upplever att jag bearbetat det så pass att det inte för mig längre skulle tjäna till något att börja öppna gamla sår. Jag har börjat förstå att familj inte måste vara genom blod, lärt mig om kärlek (med hjälp av min guddotter), och behöver inte längre söka efter att tillhöra någon. Jag må ha börjat som övergiven, men jag har lärt mig att en vän kan vara mer familj än en förälder.
Skribent: Chris, internationellt adopterad vuxen
