Mary Juusela är journalist, föreläsare och grundare av Lika Olika-metoden. Hon adopterades från Indien till finländska föräldrar och är uppvuxen i Sverige.
Så var det detta med rasism. Igen. Ibland undrar jag, har vi inte kommit längre Sedan 90-talet då det stundom var riktigt jobbigt att vara brun. Det jag hade till min fördel, var att jag hade Indien som ursprungsland och att jag var tjej. För där jag växte upp handlade mammorna gärna på Indiska och många kände till Moder Teresa. Så därmed drog vissa slutsatsen att, då är hon kanske okej, trots hudfärg och allt. Långsökta tankar, men visst, så länge det bidrog till att de var med mig och inte mot mig. Då köpte jag det.
Men att det inte tar slut. Istället har rasismen ökat. Igen. När jag arbetar med Lika Olika i skolor runt hela Sverige, på Åland och fasta Finland för ökad empati, vittnar barn och ungdomar från alla områden, alla ursprung, om fientlighet och hat som ett vanligt inslag. Särskilt i Sverige. Frågan varifrån kommer allt detta? Köksborden, säger jag. Från oss vuxna i en kombination med intryck från Youtube och TikTok.
I somras var det dags igen. Jag och min man var på promenad i Stockholm city. Sveriges största stad, dit jag flyttade från det mindre samhället för att slippa att vara så väldigt uttittad och stundom utsatt. Jag orkade inte längre med blickarna, de negativa orden eller tystnaden, när andra gick rakt förbi mig som om jag inte fanns. Ibland funderar jag, är det kanske detvärsta man kan göra mot en annan människa?
Men, det finns överallt. Rasismen. Såväl i det lilla samhället på landsbygden, som i den stora staden med alla trafikljus och cityljus.
När jag och min man promenerar glada, kära och lyckliga i godan ro längs med Sveavägen, hand i hand och med lycka i sinnet. Han blond och blåögd, jag brunhårig och brunögd. Han ljus i huden och jag några nyanser brunare. Då kommer det fram en medelålders välklädd kvinna och ställer sig rakt framför mig. Jaha, tänker jag förvånat och ler. Känner vi varandra? Hon känner igen mig från någon tidning, tv-program eller föreläsning, säger hon. Tystnad.
Var det något mer kanske, undrar jag? Och vet ni vad hon säger? Gränslöst, tveklöst, obarmhärtigt; Du ska låta bli att blanda färger! Det är inte snyggt och inte okej.
Hon menar alltså min vita man och jag som då hon anser är allt annat än okej. Hon menar således att vår kärlek inte är okej.
Va?! Vad säger man? Hur förklarar man att det hon gör är det som inte är okej. Tystnaden fortsätter några sekunder till. Men så kickar något i mig.Något fint och bra. Kanske en trygghet inifrån.
För en gångs skull blir jag arg och inte ledsen, för oftast blir jag ledsen. Vet ni vad jag säger till henne? För jag håller ju inte alls med henne, och något vill jag minsann svara. Något härligt! Oväntat!
Jag säger: Jag tycker att vi är väldigt snygga, faktiskt. Särskilt ihop! Vår kärlek är totalt färgblind och färgsprakande. Så det så!
Sedan går vi. Tji fick hon!
Mary Juusela